Vägskälsåret 2013
det var veckan innan min tolvårsdag som jag en morgon vaknade upp till en helt annorlunda verklighet. Jag minns det jättetydligt nästan som en film. Dagen innan hade jag varit med min bästa vän hos hennes kusiner. Dem hade köpt ett hus med oändliga möjligheter och dem hade en stor studsmatta på gräset. Vi hoppade hela eftermiddagen och jag hade träningsvärk när jag gick till sängs för natten.
morgonen efter vaknar jag av smärtan, skärande i benen. Knäna, fötterna allt gjorde ont och jag vågade inte röra mig. Jag tror att jag skrek, att det var så jag väckte mamma.
vad som hände efter det minns jag knappt. Jag vet att vi var på vårdcentralen som skickade remiss till reumatologen men att jag ändå hamnade på akuten sen. Jag minns att dem kallade det för reaktiv artrit och att det skulle läka ut och försvinna.
det är tolv år och snart tre månader sen. Det läkte aldrig ut.
Jag höll fast vid att jag skulle bli bra igen, höll krampaktigt fast vid det länge. i takt med att veckor blev månader som blev år av värktabletter och bassängträning och läkarbesök började jag förstå att det inte skulle bli bättre.
jag missade en stor del av sjun. I början kunde jag inte ens lyfta en vanlig tallrik. Allt gjorde ont och jag vågade inte utsätta mig för det. Jag som redan var mobbad i skolan blev ännu mer utpekad. Fick ett eget bord, dem vanliga borden var i bardiskhöjd och jag hade svårt att ta mig upp och ner på stolen. Jag fick en gammal uttjänt kontorstol i brunt tyg med ett stort hål i sitsen där skumgummit stack fram.
jag hatade det.
Under de första åren försökte läkarna åtminstone halvhjärtat ta reda på vad som var fel på min kropp, men i takt med att tiden gick och läkare försvann och nya dök upp så slutade dem också att bry sig. Det var inte förrens efter sex år, när jag flyttat till Stockholm som rätt diagnos och framför allt korrekt behandling sattes in. Tyvärr var det redan för sent.
hade jag fått rätt medicin tidigare hade jag aldrig behövt bli så sjuk som jag är nu. Medicinen hade stannat upp sjukdommen, nu går den bara att lindra och i bästa fall bromsa lite.
det är sex år sedan dem satte diagnosen psoriasisartrit. totalt har jag levt med det i tolv år. Nästa gång jag fyller år kommer jag att ha haft värk längre än jag fick vara frisk.
det känns märkligt, samtidigt är det längesen jag helt glömde hur det kännes att inte ha ont.
på något märkligt vis lär man sig att leva med det. Jag har mer ont nu än vad jag hade när jag blev sjuk och ändå kan jag lyfta ett vanligt glas till munnen nu fast jag inte kunde det då.
Skillnaden är nog att jag inte längre är rädd för att det ska göra ont.
allt gott till alla där ute!
